söndag, mars 4

söndag, januari 29

SM guld!

SM - guld i -65kg.
 Jag bestämde mig någon gång kring juluppehållet att jag skulle ställa upp i en tyngre viktklass trots att jag viste att jag skulle ställas mot Heidi Andersson, men jag vande mig vid tanken och tänkte att jag kanske kunde överraska om jag var förberedd, iallfall i vänsterarmen där de har gått ganska bra förut, men min låga släcktes abrupt på plats i Motala invägd och klar när jag fick ett kort meddelande från Heidi "Migrän kommer inte till motala/ Heidi".  Jag tyckte de kändes väldigt tråkigt och kunde inte riktigt få tillbaka glöden.
 Jag vann Finalerna mot strömbrytarnas Denise Backlund junior världsmästarinnan, och därmed är jag svensk mästare i -65kg klassen.

tävlingsarenan i motala

-65 kg damer

Finalen vänster mot Denise.


Nu är det bara att köra på och ladda inför WC (world callenge) tävlingen i skellefteå 8 mars.

Ha de gött! som man säger.

måndag, januari 9

Nytt år nya möjligheter

 Jag tänker inte ens nämna hur länge sedan de va jag skrev att jag gjort något vettigt sist...
De har iallafall hänt en del, men de va så länge sedan nu så de har blivit preskriberat.

  Jag tänkte att nu är det ett nytt år och nya möjligheter, nu kanske jag kan hålla bloggen lite mera aktuell än vad den varit, men ibland tycker man bara att man inte har någonting alls att skriva om, då sa en mycket klok människa att de gånger jag har "tunghäfta" bara kan uppdatera med bilder,  JA, det är så jag ska börja min nya bloggkarriär,  jag lägger ut nya aktuella uppdaterade bilder.
 Men så inser jag till min stora sorg att jag är lika dålig på att uppdatera bilderna på min kamera som jag är på att skriva på bloggen.
 Nytt år nya personliga projekt :)
 Nästa stora grej är iallafall SM sista helgen i Januari. Min förhoppning och mitt mål är att jag ska lägga upp en bild från SM. Ja, och försöka ta en landslagsplats förståss.

tisdag, augusti 9

"Sommarlov"

He he, jag har haft sommarlov, som jag tydligt demonstrerat genom att inte dela med mig om nånting.
 Jag spenderade större delen av ledigheten i Ensamheten med förhoppning om att få se mitt kusinbarn Dante, ( son till Heidi Andersson och Björn Ferry ) enligt schemat skulle det bli så, men då vägrade pojken komma ut på utsatt tid. Så jag har som många andra, trots att jag i hemlighet kallar mig för "moster" med "" bara fått se honom på kort.

Träningen går bra, bortsett från ett par ömma fingrar, som jag antagligen dragit på mig när jag karmpaktigt nypit åt om en yxa när jag av nån konstig anledning hamnade på samma timmringskurs "Att timra ett dass" som sambo-Nicke skulle gå i Ensamheten med pappa-Leif som kursledare. Jag tyckte att de va hemskt kul, men var tvungen att avbryta kursen när fingrarna inte längre pallade min tortyr, nästa gång jag håller en yxa ska jag tänka på att man kanske inte behöver nypa fast den allt vad man har, lita på att jag faktiskt har kontrollen utan att behöva behandla den som om den vore en levande hal fisk som ålar sig ur geppet och flyger iväg mot närmsta åskådare när man minst anar.

 I helgen var jag på träningsläger i Flen, alltid lika kul. Alltid lika ont.

 Jag och Heidi har bokat resan till Kanada 12 okt. Vi och 8 andra tjejer ska tävla i round robin, samma upplägg som i fjol, men med två viktklasser -60 och -70 kg.

 Här kommer lite bilder från träningslägret Armcamp i Flen, jag har snott bilderna av Mattias Karlsson.


Första passet, MAQ. Men vi började med att leka lite :)
De ser kanske inte så jobbigt ut, men de är väldigt jobbigt.

Efter MAQen, var de brottning på schemat.



Sedan var de "hopp o lek" vissa ville bada,
andra va lite tveksamma,
tills nån annan bestämde åt en,
då va de ganska kul att bada.
Dag 2 gym
och armbrytning.
sista dagen crossfit

måndag, maj 23

Göteborgsvarvet, ett halvt maraton

Helt OTROLIGT! Jag har sprungit 2,1 mil, och jag lever!

I höstas kom jag och en vän ganska överdrivet kaxigt på att vi skulle springa göteborgvarvet till våren,  konstigt, för ingen av oss är särskilt vana löpare, så fråga mig inte hur vi ens kunde komma på tanken.
Den lilla erfarenhet som jag har av långdistanslöpning är att jag deltagit i Stenselerundan på 2 km,
den sprang jag 2 gånger när jag va runt 7 år.
 Vad Ida har för tidigare erfarenhet måste jag återkomma med, men jag tror inte att hon har särskilt mycke att skryta om heller.
Jag ångrade beslutet ganska snart efter att de va bestämt och har gått och klurat på vad man kan ha för anledning att inte ställa upp, först drog jag ut på anmälningen så att anmälningstiden gick ut, men då är det ju "tur" att man har så goda vänner som vill ens bästa, efter jul hade Ida fixat ett start nummer åt mig,
( hon kände någon som lyckades bättre än mig med att backa ur ) så vad skulle jag hitta på? Inget drastiskt,
en stukning kanske? eller en jobbig förkylning? Jag kunde inte gärna ramla och bryta benen eftersom jag skulle tävla på EM en vecka innan och de skulle vara försent att anmäla sig i handikappklassen.
 I mellan funderingarna kring vad jag kunde ha för anledning att backa ur kände jag mig ändå tvungen att börja träna lite, för säkerhetsskull, dessutom kunde de ju vara bra att köra några löparrundor inför viktnedgången till SM och EM.
 När jag bara dagarna innan starten inte hade någon giltig anledning till avhopp så va min sista chans att åka på matförgiftning, jag hoppades på att kycklingen vi grillade dagen innan kunde ge mig en regäl matförgiftning. På lördagsmorgonen, timmar innan starten kände jag mig fortfarande frisk och jag började inse att loppet va kört, jag skulle vara tvungen att starta.
15.39 i startgrupp 16 startade Ida, och jag 15.53 i startgrupp 18.
 De första tre kilometerna va tuffa, jag tänkte att de här går aldrig, men sedan efter dryga sex kilometer börjar benen och andningen att gå per automatik och jag kunde som bara haka på.
När de sedan bara va fyra kilometer kvar till målet började jag le, jag skulle klara de, nu gällde de bara att gå i mål med bättre tid än Ida, så med en liten fartökning i slutet klarade jag de, jag slutade på dryga 2 timmar och 2 minuter och Ida slutade på 2 timmar och 7 minuter. Vi va riktigt nöjda med oss själva när vi kommit i mål och jag är nu i efterhand hemskt glad för att hon fick mig till detta. Idag har benen varit lite stela, men de hindrade inte oss från att springa och leka med vapen och färg i skogen, (se bilderna längre ner).





Här har vi Ida precis innan starten..

och här har vi en nervös Fia strax innan starten.

Det är Nickes födelsedag, och paintball dax.

Herman Mild seriös som vanligt



Här springer jag med motståndarflaggan när jag blir skjuten i ryggen av en åskådare, även kallad Lasse och sambo-Nickes pappa. Nu ruvar jag på hämd...

De va inte så lätt att se dom jäklarna

måndag, maj 16

EM - Silver och Brons

Äntligen hemma, måste verkligen ha laddat ur batterierna fullständigt när jag kunde sova hela hemresan mellan 00.30 till 12.00, bortsett från vissa undantag då man måste vara vaken, för att gå ut och in ur planet tillexempel, sedan sov jag när jag kom hem och därefter hela natten, så nu känner jag mig väldigt utvilad.

Jag har, för er som inte riktigt hängt med varit i Turkiet och tävlat på Europa mästerskapen i armbrytning, och kom hem med en silver medalj från högertävlingen och en brons medalj från vänstern, och känner mig hemskt glad för att allt går åt rätt håll, framförallt har min mentala inställning blivit grymt mycke bättre, jag känner ingen spärr som hindrar mig från att starta och jag kunde koncentrera mig på mig själv och inte på motståndarna som jag annars har gjort.
 Vi inledde med vänstern på fredagen den13de och jag gjorde en riktigt bra match mot regerande världmästarinnan i både höger och vänster arm Lucia Debnarova i kvalet där jag kände att jag hade övertaget men efter att vi tilldelats varsin foul och Lucia hade även tilldelats en varning fick jag tillslut en foul till och förlorade matchen. Efter att även Lucia foulat ut sig mot ryskan Ekaterina Larina fick vi mötas igen för att göra upp om finalplatsen, även denna gången började jag starkt, men blev utdömd 2 foul till. Visst är det skit trist att foula ut sig, men jag var hemskt glad över min bronsmedalj ändå, då jag kunde känna att förlusten i vänstern inte va riktigt övertalande, jag va glad för att jag gjort bra starter hela kvalet igenom, jag är glad för att jag är på rätt väg.
Högern blev ett orosmoment när jag har en tendens att göra sämre ifrån mig dag 2, men jag hade ju brutit andra trender dagen innan så än fanns de lite hopp.  Kvalen började bra, jag fortsatte vara startsnabb och ordentligt taggad, de blev tillslut en match mellan mig och Lucia igen om en finalplats, denna gången hettar jag till ordentligt, jag tycker att jag vinner regelrätt gång på gång men Lucia tilldelas fouls och varningar om vart annat och det blir omstarter, remmar och dommarnsgrepp. Sista starten går och det blir lite kamp mitt på bordet men jag drar ner henne. Nu var de bara finalen som väntade och ryskan- järngreppet- Ekaterina Larina, hon har händer som pizzatallrikar och ett grepp som ett skruvstäd, man känner sig totalt maktlös när man geppar upp mot henne, de är verkligen hon som bestämmer känns de som. Jag förlorade ganska enkelt finalmatchen men jag har defenitivt inte gett upp om att vinna även över henne inom en snar framtid, jag ska bara lägga in några "Ekaterina" specifika övningar som är special designade just för att kunna vinna över henne, Lucia har vunnit över henne ett par gånger, men i djup hook, och jag behärskar inte den tekniken så bra, jag måste komma på nåt annat.



Lucia vs Fia i en hård match


1.a Ekaterina Larina RUS, 2.a Lucia Debnarova SLO, 3.a Fia Reisek SWE

Höger finalen mot Ekaterina


1.a Ekaterina 2.a Fia 3.a Lucia
 

tisdag, maj 10

Resfeber

He he, vaknade 04.50 klockan var ställd på 08.00, planet går 12.20. Jag gillar att vara i god tid, men det måste ju finnas gränser. Nu är allt i sin ordnig iallfall, har haft gått om tid att kolla till packningen en extra gång, klä mig, måla ögonfransarna, kolla vikten (59.8) och efter de lite frukost och kaffe. Nu väntar jag bara på att klockan ska bli lagom för att åka iväg.